Det har hänt så mycket i mitt liv sedan jag uppdaterade här sist i början på juli. Jag har kommit till insikt med så mycket och utmanat mig själv som aldrig förr. Jag har stått upp för mig själv, bett om hjälp, varit ivägen och tillåtit mig själv att vara ledsen. Det har varit tufft, men jag har ändå pressat mig själv att göra allt detta. Och tro det eller ej, jag har njutit av det. Förstå vilken egoboost att inse att man faktiskt får ta plats och att man är värd att lyssnas på. Tidiagre i livet har jag ju gjort allt för att inte ta plats, inte höras, inte synas, inte existera. Istället för att stryka längs väggarna har jag rullat ut en röd matta som jag går på. Låter lite som att jag har fått en grandios självbild? Ja kanske det, låt en kvinna leva! Nej men skämt åsido, mitt självförtroende och framför allt min självacceptans har i mina mått mätta vuxit mycket Och med detta har också självinsikt vuxit fram. Det är också en viktigt krydda i livet, lite ödmjukhet som lök på laxen. 
 
En av de största insikterna som kommit till mig det senaste halvåret är vad som är viktigt i livet. Det känns inte helt okej att skriva detta, men mycket av denna insikt kommer från att jag varit korttidspermitterad pga pandemin. Jag har liksom haft tid och ork att utforska vad som fyller just min bägare. Dessutom har den ofrivillga bristen på socialt umgänge tvingat mig att umgås med mig själv, något som jag tidigare försökte undvika, men som jag nu ser fram emot. Jaha, men vad är viktigt i livet då? Nu vill jag vara diplomatisk och säga att det är högst individuellt, men det tänker jag inte göra. Visst skiljer det sig väl från person till person, vi har ju alla olika liv. Men det viktigaste vi har i livet är vår familj, våra vänner, vår hälsa och våra favoritsysslor. Jag ber att få hänvisa till den allmänt kända professorn med glasburk, golfbollar, småsten, sand och kaffe (eller vad det nu var han hade i den version du säkerligen hört).  Låt golfbollarna vara det viktigaste i livet, sådant som om du skulle bli av med allt annat fortfarande gav livet mening. Låt småstenarna vara sånt som ändå är av betydelse, tex ditt jobb, ditt hus, din bil. Sanden är allt annat, alla småsaker i livet. Försök sedan att fylla glasburken med så mycket som möjligt. Om du börjar med stenarna och gruset så får du inte i så många golfbollar. Men börjar du fylla på med golfbollarna har stenarna och sanden plats mellan golfbollarna. Ja typ så, en rätt fin metafor tycker jag. Och just ja, kaffet (eller kanske ölen?)! Oavsett hur full din glasburk är så finns det garantera plats för en kopp med en vän. Okej, rätt smörigt jag vet. Men så himla sant ändå! 
 
Det kan kännas så självklart att det är dessa golfbollar som är viktigast i livet. Trots att vi vet det är vi nog många som inte alltid levt som att det vore så. Vi prioriterar jobbet, att ha ett fläckfritt hem och att hinna så mycket som möjligt under vår vakna tid. En smäll på fingrarna skulle vi ha! Det är inte mest saker och pengar (eller likes för den delen) när man dör som vinner. Och tror du det har du bara inte kommit till insikt ännu. 
 
Jag vill inte att mina inlägg ska få det att framstå som att jag lever det perfekta livet och att jag aldrig har några problem. För hahah jag kan lova dig, problem finns det gott om här. Så jag hoppas att du som läser är beredd på att få höra lite om dem också framöver. Jag tror nämligen det behövs. Jag tror att vi behöver lyfta att allting inte är så himla perfekt jämt. Och att det är helt okej att det är så!
 
Ta hand om dig! ♥ 
Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress