Nu skulle jag våga påstå att våren är inne på sluttampen och att sommaren börjar göra entré. Värmen kommer smygande och likaså människor i bara shorts och t-shirts. För många är detta tiden de väntat på hela vintern. Att få slänga in jackorna i garderoben, ta på sig bikini och vara ute i solen. Så. Mycket. Som. Möjligt. För andra är denna tid ett rent helvete. Nu om någon gång är kropphetsen rstor. Nu ska man inte bara vara smal. Man ska vara brun, hårlös och osvettig. Efter ett halvår i ide är det i själva verket knappt någon som inte är blek, har håriga ben och svettas så snart temperaturen stiger mot 20°C. Trots att förväntingarna på oss är helt orimliga är det många som tar dem till sig och mår riktigt riktigt dåligt över sitt utseende. Jag är en av dem. 
 
Jag får ångest av bara tanken på att ha bikini på mig på en strand full med andra människor. Faktiskt får jag ångest av att bara tanken på att se mig själv i bikini. Att ha shorts och linne är minst lika ångestladdat. Jag betraktar mig som en blek bulldeg. Degen hänger ut här och var, magen valkar sig och brösten är hängiga. Hela somrarna längrar jag till hösten, då jag åter igen kan gömma kroppen i heltäckande kläder utan att förgås av värmeslag. För det är faktiskt så att trots värmen under sommrarna gömmer jag mig under mer kläder än vad vädret egentligen kräver. Bara för att jag skäms över mig kropp. Förstå hur mycket jag har gått miste om pågrund av detta! Flera somrar har jag inte badad en enda gång, trots att jag älskar att bada! Snacka om att bli snuvad på livet. 
 
En tanke som varje sommar spinner runt i mitt huvud är att om jag vore lite brunare skulle jag se smalare ut. Jag har ju inte direkt anlag för att bli brun och är ofta blek hela somrarna. Att jag dessutom ogärna visar hud gör inte saken lättare heller. Och ofta får jag höra hur blek jag är. Som att jag är någon jälva attraktion man kan skratta åt, att min uppenbarelse skulle vara en komedi. Inte okej. Jag brukar bara skratta med och låtsas som att det regnar. Men innerst inne har det gjort mig så ledsen. Nu blir jag arg bara jag tänker på det. Vem fan är du att kommentera min kropp? Dessutom behöver jag inte vara brun för att se smalare ut, jag behöver inte se smalare ut, jag duger som jag är. 
 
Så den kommande sommaren kommer jag utmana mig själv till MAX. Jag accepterar inte längre att gå miste om guldkornen i livet pga hur min kropp ser ur. Och det enda sättet att bli kvitt ångesten är att öva, öva och öva. Låta ångesten komma och sedan försvinna igen. Det kommer vara så jävla jobbigt, men med det facit jag har i ryggsäcken är jag säker på att det kommer vara värt det. Alla andra gånger jag har utmanat min ångest har det varit värt det, det har har gett mig ett rikare liv. Kanske hinner jag inte färdigt denna sommar, vi bor trots allt i Sverige och andelen soltimmar kan ju vara begränsad haha.. Hinner jag inte forsätter jag nästa år, året efter det och året efter det. För jag är klar med denna skit nu. Jag orkar inte längre begränsas av hur jag ser ut. Jag vill leva mit bästa liv!
 
I år har till och med jag startat shortssäsongen redan. Och det var skitjobbigt! Men jag klarade det!