Nej men alltså jag är ju så jäkla grym!! Jag har badat offentligt typ varje dag den senaste tiden och idag gick jag på Ica i LINNE! Vem är jag och vart har den självkritiska Nathalie tagit vägen?! 

Okej, jag ska erkänna att jag inte gjort något av detta utan ångestpåslag och utan att kontrollera hur jag ser ut. Men när jag har velat dra in magen, ta på mig långärmat när det är 30 grader ute eller rätta till ett plagg så det inte smiter åt så mycket så har jag ignorerat det! Jag har låtit ångesten komma och försvinna. För det är ju så det funkar, man måste utsätta sig för det som ger ångest för att någonsin bli kvitt det. 

Jag har jobbat rätt länge med detta, och i början handlade det om att våga sitta på en stol utan att dölja magen, men i övrigt fullt påklädd. Där och då trodde jag aldrig att jag skulle fixa att gå i linne på Ica. Men med övning och tålamod (och proffesionell hjälp) så är jag där idag och jag är så stolt att jag nästan spricker!

När man har levt större delen av sitt liv i självkritikens skugga är det otroligt svårt att bryta sig loss. Allt man någonsin velat är att passa in, känna tillhörighet och vara omtyckt. Hur har man gjort det? Jo, genom att försöka uppfylla alla ideal, vara perfekt och inte visa sig sårbar. Jag tror att vi alla intellektuellt kan förstå att hur vi ser ut inte avgör vad vi är värda. Men känslomässigt är det svårare, för vi kan ju inte kontrollera det vi känner! Det vi kan lära oss, å andra sidan, är att göra skillnad på vad vi känner och hur vi värderar den känslan. 

Vi kan ta min bära-linne-på-Ica-situation som exempel: det som händer är att jag går på Ica i linnen och alla människor där ser min kropp. Jag tänker direkt och nästan undermedvetet att människorna på Ica tycker att jag är äcklig som är tjock och att jag har dålig karaktär som inte är smal. Det får mig att känna mig både missaktad, värdelös och otillräcklig. Inte direkt roliga känslor att känna! Så hur värderar jag dessa känslor? Jo, jag tänker att såhär vill jag absolut aldrig känna igen, det är ju sjukt obehagligt! Jag vill ju passa in och vara omtyckt. Och hur ska jag lyckas undvika att känna så här? Det är en ganska enkel fråga att svara på för vår primitiva hjärna: gå aldrig på Ica i linne igen. 

Jamen vad bra! Då har vi löst de problemet. Eller? Nej, verkligen inte. För att verkligen lösa problemet måste vi bryta vår värdering av känslan, dvs bryta vårt beteende och hur vi reagerar på känslan. Det är sjukt svårt och jag kommer behöva gå på Ica många gånger i linne innan du kan göra det helt ångestfritt. Men i slutändan kommer jag gå där och inte ägna en tanke på vad folk tycker om mig. Och den friheten tycker jag är värd att kämpa för! Jag har tagit stora steg den senaste tiden och känner mig eggad att fortsätta trotsa min självkritiska röst. För jag vill njuta av livet medan det varar! 

Nu har jag inga bildbevis på varken Ica eller badandet, så jag får bjuda på en solnedgång istället! För det blir väl alla glada av att se? 

(null)