Den senaste tiden har jag varit väldigt positiv och glad i mina blogginlägg. Vi vet ju alla att det vi visar på sociala medier inte alltid speglar sanningen, och jag känner att jag kanske inte gjort det här jag heller. När jag skrivit inläggen har jag alltid varit ärlig och i stunden har jag mått bra och varit glad! Helt ärligt är det så jag känner mig större delen av tiden. Men inte hela tiden.  Och det är just det jag vill prata om idag. 
 
När jag startade denna blogg gjorde jag det med två syften: att bidra med kunskap/erfarenhet kring psykisk ohälsa och för att få skriva för mitt eget läkandes skull. Under tidens gång har det också blivit till något slags forum för människor som befinner sig/har befunnit sig i liknande situationer, jag har känt att det jag skriver faktiskt hjälper andra. Den senaste tiden har jag dock frågat mig själv: det jag skriver nu, hade detta hjälp mig när jag mådde som sämst? Både ja OCH nej faktiskt. När jag var på botten hade jag behov av att höra solskenshistorier om hur andra tagit sig ur psykisk ohälsa och hur bra de mådde nu jämfört med då. Men jag hade ett minst lika stort behov att höra hur det faktiskt var för andra som levde med psykisk ohälsa, att få känna igen mig i andras problem och veta att jag inte var ensam. Därför vill jag ägna detta inlägg till att berätta lite om den baksida jag faktiskt lever med fortfarande. 
 
För det första behöver jag fortfarande hjälp med medicinering för att hålla min depression borta och för att kunna sova. När jag gick in i depression sist bytte jag medicin och det tog ett tag att hitta rätt dos. Detta var förra hösten och jag äter fortfarande samma dos. Dock är jag utskriven från psykiatrin och remmiterad till primärvården. Tyvärr har jag ännu inte kommit på någon uppföljning där (det råder ju lite kaos inom vården just nu), men eftersom jag fortfarande vissa persioder kan känna mig deprimerad känns det inte som att jag bör sluta. När jag säger deprimerad menar jag verkligen det, inte bara "vanlig" nedstämdhet. Utan det är oftast flera dagar där allt känns meningslöst, aptiten är borta och  där det kognitiva inte hänger med. Dagar där jag inte vill gå upp ur sängen. Skillnaden nu mot då är att jag accepterar läget, går upp och gör det jag vet att jag mår bra av även om jag inte vill. Det funkar, för jag vet att det kommer gå över. Det visste jag inte förut, jag trodde livet alltid skulle suga och såg liksom ingen mening med att ens försöka. 
 
Det har gått ett bra tag sedan jag blev utskriven från Länsät och man kanske tänker att jag älskar min kropp och är vän med maten till 100%. Tyvärr inte! Jag har fortfarande stunder där jag får panik över att jag är tjock och aldrig mer vill äta. Jag speglar mig fortfarande dömande och har lätt att hamna i kontrollerande mönster. Nu senast till exempel blev jag besatt av att promenera. Jag räknade vart enda lilla steg och motiverade det med att det är bra för både den fysiska och psykiska hälsan att röra sig, vilket det är, men det gick över styr. Istället för att göra det för att jag ville blev det till ett tvång, och det är absolut inte nyttigt! Så nu har jag taggat ner och försöker att inte kolla hur långt jag gått, även om jag ibland klickar mig in i appen ändå... Jag kan också ibland komma på mig själv med att kolla kaloriinnehållet innan jag ska äta något, vilket är ett STORT får-inte för mig! Så även om jag är utskriven och "frisk" så måste jag varje dag kämpa mot ätstörda tankar och beteenden. Skillnaden nu mot då är att jag har verktyg och tankesätt för att reagera och aggera på sånna tanka och beteenden. Men det är ju uppenbarligen inte 100% hit rate på det. Fast jag har ju hela livet på att lära mig och har accepterat att jag kommer få dras med detta länge, om inte för alltid, så jag är vid gott mod ändå. 
 
Som ni märker är allt inte perfekt hela tiden, och det är väl precis som det ska vara! Liver suger, sen blir man lycklig, sen händer något så att livet suger igen, sen blir man lycklig igen. Livets beg-och-dalbana! Jag försöker fånga varenda stund av glädje och bygga upp min lyckobank, ibland kommer jag dela med mig av det här. För det är ju faktiskt de stunderna som gör att jag orkar fortsätta kämpa. Men jag tänker också dela med mig av det som är mindre bra, för även det hjälper mig, och förhoppningsvis andra.
 
Ta hand om er och varandra!
 
 
Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress