Nu var det verkligen ett tag sen jag gjorde ett inlägg här! Men det har sin naturliga förklaring: jag har inte känt behov av det. Missförstå mig rätt, det är väldigt givande att få dela med sig och förhoppningsvis ge någon annan en gnutta hopp. Men jag har jobbat på mitt mående på andra håll, så bloggen har fått ta en mindre betydande roll. Hur som helst så tänkte jag ge en uppdatering om vad som hänt sen sist!
 
I oktober så hamnade jag i en ganska deppressiv svacka. Kliniskt hade jag "medelsvår depression" och skattade 32 i MADRS sjävskattning (som läkaren använder som underlag för att bedömma graden depression). För att förstå vad det betyder så är det inte ovanligt att diskutera inläggning om man har över 40. Värt att poängtera är att det såklart inte bara är denna siffra som avgör hur svår någons depression är, läkaren gör andra bedömningar också. När jag var hos min läkare kände jag ett strakt misslyckande, det hade ju gått så bra tidigare! Vi talade om en eventuell sjukskrivning och bytte antidepressiv medicin. Det kändes som att allt började om igen, som att starta på ruta 1. 
 
Ungefär två veckor efter medicinbytet var jag på uppföljning och jag berättade att jag allt mådde lite bättre! Vilket läkaren även bekräftade med att ge mig 19 poäng. Fortfarande deprimerad, men i betydligt mindre grad. Själv kände jag forfarande en viss meningslöshet och dagarna var fortsatt gråa, men med lite färgade inslag här och där. Så vi höjde dosen ytterligare ett snäpp. 
 
Efter ytterligare 1 månad var jag på återberök igen. Jag kände mig så mycket bättre inombords och nästan inget var grått längre! Självkattningspoäng? 9! Det vill säga, inte längre deprimerad (i klinisk bemärkelse). Jag ska erkänna att det faktiskt var vid detta besök som min läkare berättade för mig vad jag hade skattat tidigare.. Detta efter att jag sa att jag tyckte det var så himla svårt att märka skillnader i måendet när jag är med mig själv hela hela tiden! Och att jag inte riktigt vet hur bra det kan vara. Jag tänkte ju redan vid andra besöket att jag mådde bra nu, att det var så man skulle må. Men det kunde ju bli ännu bättre. 
 
På jobbet märkte jag också stor skillnad. För det första orkade jag för första gången på länge med att bolla flera saker samtidigt utan att känna panik och ha ett sömnbehov likt en nyfödd unge. Jag gillar ju dock när saker är mätbara, så att se att flexkontot började öka var för mig ett bevis på att jag mådde bättre. Dessutom hyllade jag mig själv för att jag förstått att det var något som inte stod rätt till när depressionen kom tillbaka. Tidigare i livet har tankarna varit "var har du att va ledsen för? Ryck upp dig!". Nu var det istället "Okej, jag mår inte som jag brukar. Det är bäst jag söker hjälp". Skillnaden är ju kollosal (ja jag får lite hybris när jag tänker på det)!
 
Jag vet att det i dagens samhälle innebär prestige om man jobbar mycket, helst mest av alla! Och att det leder till enorm stress och psykisk ohälsa. När jag skriver att jag ser det som positivt att flexen ökar och jag kan bolla mer på jobbet vill jag inte att det ska tolkas som att det är det enda som betyder något. Mitt nya motto är att man ska kommer hem återhämtad från jobbet så att man orkar med sin fritid. Att jag tar upp jobbet är för att det för det första är en himla stor del av min vardag och för det andra är lätt att "mäta". Jag gör på jobbet "samma sak" varje dag och märker snabbt om jag börjar fungera annorlunda i situationer som jag känner igen. Såklart finns det saker hemma också, typ laga mat osv, som funkar mer eller mindre bra beroende på mitt mående. Men för mig funkar det bra att mäta med hjälp av jobbet. Dessutom har jobbet alltid tagit en stor plats i mitt mående, det har påverkat mitt mående massor (enligt ovan beskrivning), så det är då svårt för mig att veta om det är jobbet eller måendet som gör det jobbigare att tex laga mat. Fast det hänger ju såklart ihop med varandra. Haha hur som helst så gillar jag att ha jobbet som referensram. Sen kan man ju fråga sig hur jäkla nödvändigt det är att mäta framång, det kan ju i sig ge stress. Men jag är väl bara lagd så, jag är analystisk och gillar mätbara resultat!
 
När jag läser igenom det jag nu skrivit så känner jag att det kan uppfattas som att medicinen jag fick var en mirakelmedicin som räddade livet på mig. På ett sätt ja, men ändå inte. Det var den i kombination med andra saker som hjälpte mig ur depressionen. Jag hade tänkt berätta det nu, men det får bli en "cliff hanger" till nästa inlägg! Vi hörs!
 
 
Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress