Så, jag lovade att berätta om vad som hjälpte mig att ta mig ur min senaste depression. I mitt förra inlägg berättade jag att jag bytt antidepressiv medicin och att det hjälpte mig mycket! För trots allt så är depression en kemisk rubbning i hjärnan. Men det är inte bara det som hjälpt mig. Efter mitt läkarebesök där jag fick ny medicin utskriven var jag inställd på att bytet skulle göra mig mer deppig ett tag fram över, vilket är ett vanligt utfall och helt normalt. Detta oroade mig och jag kände skam över att eventuellt behöva vara hemma från jobbet ett tag. När jag kom tillbaka till jobbet stötte jag av en slump på en kollega som även hen haft problem med psykisk ohälsa och faktiskt varit sjukskriven en längre period. Jag berättade om mina problem och vad jag kände varpå hen svarade ungefär såhär: 
 
"Jag förstår att allt du varit med om påverkar ditt mående. Men nu är du vuxen och det är du och bara du som kan ta ansvar för ditt mående. Jag säger inte att du ska trycka bort alla dina känslor, men du måste bestämma dig för hur du vill leva ditt liv. Det är inte lätt att bli frisk, men det går om du verkligen kämpar för det. Ta bort sånt ur ditt liv som du inte mår bra av och fokusera på det som får dig att må bra. Du bestämmer över ditt liv och vad det ska innehålla."
 
I ett annat sammanhang hade jag säkert sett detta som ett diplomatiskt sätt att säga "ryck upp dig". Men när det kom från denna människa, som jag vet har kämpat med blod, svett och tårar för att bli frisk så kändes det inte så. Det kändes genuint och träffade rätt i hjärtat. Det finns inte ett facit som passar alla människor, det finns ett för varje människa. Och för att bli frisk och må bra behöver var och en av oss hitta vårt egna facit. Det är varje vuxen människas eget ansvar att ta hand om sin hälsa. 
 
Betyder det att man inte ska be om hjälp? Naturligtvis ska man be om hjälp! Om all hjälp man kan få. Från vänner, familj, vården, överallt! Det är att ta ansvar. Att erkänna för sig själv att man inte mår bra, men inte lyckas ta sig ur det själv. Men sen är det tyvärr så att oavsett hur mycket hjälp man får så ligger viljan i att förändra hos sig själv. Man kan få verktyg, peppning, stöd och medicin, men man måste lägga ner jobb själv också. Du kanske inte är där än, du kanske inte klarar av att göra det där du mår bra av. Till exempel laga mat, ta en promenad, träffa en vän. Och det är okej! Att läka tar tid. Det största och första steget är att förstå att man behöver hjälp. 
 
Det finns så klart de som mår så dåligt att de inte förmår sig att göra någonting över huvudtaget. Tro mig, jag vet hur det känns när att är svart och livet känns meningslöst. Vad är det för vits att ens söka hjälp om livet ändå suger? Här är det viktigt att samhället fångar upp de individer som behöver hjälp och ger dem den vård de behöver för att någongång komma till det stadiet att de känner att livet är värt att kämpa för. 
 
Hur som helst, den där dialogen gav mig ny styrka. Och sedan den dagen har jag lagt ner min själ i mitt välmående. För mig har det allra viktigaste varit att tillåta mig själv att finnas och ta plats. Jag går på rosenbehandlingar och yoga, jag tar tid för återhämtning, säger nej till saker, känner efter, tar för mig. Och det funkar, jag börjar verkligen trivas i mig själv. Jag är inte lika stressad längre och har mindre ångest. Vissa dagar vill jag inte se mig själv i spegeln, är trött, stressad, har ångest, lyssnar på min matdemon och mår allmänt piss. Men istället för att hacka på mig själv accepterar jag läget och krigar mig genom dagen. Kanske unnar jag mig att flexa ut tiigare från jobbet, tar en lång dusch, lyssnar på ljudbok eller gör något annat som jag mår bra av. Bara för att visa mig själv att jag är okej med att alla dagar inte är bra dagar. 
 
I och med att jag har börjat lyssna på mig själv och tillgodose mina verkliga behov har pressen att ständigt behöva prestera och göra alla andra till lags minskar. Tidigare har jag till exempel sett på träning med väldigt svartvita ögon. Antingen kör man till 110% eller så gör man inget alls. Är kroppen trött? Det spelar ingen roll, du måste gå till gymmet! Idag känner jag mer att jag vill träna och röra på mig för att jag mår bra av det. "Just do it" har fått en annan innebörd. Som i morse till exempel när jag inte alls kände för att gå till jobbet eftersom jag var trött. Men jag gjorde det iallafall eftersom jag visste att det skulle få mig att piggna till. Hade jag känt av en trötthet pga en förkylning eller dylikt hade jag antagligen inte gått. Jag gick idag för att jag visste att det var bra för mig. Tidigare hade jag gått för att jag var tvungen och var dålig om jag inte gjorde det. Samma utfall, men två helt olika tankesätt. 
 
Det blev ett väldigt långt och luddigt inlägg idag och jag är lite rädd att uppfattas som "frälst", som att jag hittat botemedlet mot psykisk ohälsa. Det har jag inte. Jag har hittat botemedlet för mitt egent välmående i den livssituation jag befinner mig i just nu. Kanske kan det ge hopp till någon annan! Men kom ihåg att allas väg ser olika ut, trots att jag tror att den gemensamma nämnaren är att tillåta sig själv att vara sig själv. 
 
Detta är en bild som jag är störtförälskad i och faktiskt har köpt som print. Det är min absoluta favoritillustratör som gjort den (Charlotta Björck) och jag tycker den sammanfattar min resa på ett så himla bra sätt. Jag är den viktigaste jag har och jag har all rätt att ta plats och finnas. 
 
Ta hand om er och kom ihåg att du duger precis som du är (förutsatt att du inte är seriemördare typ)!
Anonym

Äntligen är du tillbaka 😀
Bra jobbat 👍

Svar: :D <3
Nathalie Schmidt

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress