Igår var jag till min behandlare på Länsät igen. Det var för två veckor sedan vi bestämde att vi ska träffas mer sällan framöver. Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte oroat mig över detta. Det har varit så himla läskigt att tänka tanken på att bli frisk och bli av med tryggheten det faktiskt har inneburit att få komma dit regelbundet. Men nu när jag fått smälta det lite och har en plan framåt så känns det okej. Eller det känns mer än okej, det känns faktiskt riktigt bra!
 
Jag vet inte hur många tårar jag har gråtit på Länsät, men det är bra många. Varenda en av dem har jag gråtit för att jag varit ledsen, förtvivlad, rädd eller arg. Ändra fram tills igår, för igår kom det glädjetårar. När jag började på Länsät låg störst fokus på att överhuvudtaget äta och att äta regelbundet. Jag äter frukost, lunch, middag och två mellanmål varje dag. Och det har tagit enorm energi att komma hit! Men nu är jag här och börjar snart närma mig att i klinisk bemärkelse inte längre ha en ätstörning, alltså vara frisk. Och det har gjort mig så orolig, eftersom jag har kännt att jag kanske rent symptommässigt är frisk, men att de ätstörda tankarna ändå finns kvar. Kan jag bli mer än frisk, kan jag bli fri och isåfall hur? 
 
I förrgår upplevde jag min allra första känsla av att vara fri, därav glädjetårarna. Det var efter en lång dag på jobbet, ca 1,5 h innan middagen vanligtvis serveras, som det slog mig att jag inte hade den blekaste om vad jag skulle äta till middag, men kroppen var ändå lugn. Den visste att den snart skulle få mat, eftersom den får det regelbundet. Så det fanns helt enkelt ingen anledning för hjärnan att gå på högvarv med fokus på nästa födointag. Till saken hör att jag har en matlista för hela veckan och alla varor hemma. Så när jag kommer hem är det bara att titta på listan och laga det som ska lagas.
 
Under vad som känns som ett helt liv har jag levt som en dåtidens jägare. Kroppen och hjärnan har varit totalt fokuserat på mat, hur jag ska överleva. Eftersom svält varit en så stor del av mitt liv har kroppen lärt sig att den måste stå redo likt ett rovdjur och hela dagarna har handlat om överlevnad. Men nu, när min kropp börjar lära sig att den kommer få mat så är hela min tillvaro så mycket lugnare. Jag börar lita på min kropp och dess signaler. Och för mig är det att vara fri. 
 
Jag vet att det fortfarande är lång väg kvar tills jag är helt fri. Min kropps signaler är fortfarande inte i balans, men det kommer de bli, så småning om. Och det jag upplevde i förrgår är ett så tydligt tecken på det! Det var en så himla fin upplevelse och jag känner att allt jobb jag lagt ner för att komma hit är så värt det. 
 
Denna "solskenssaga" får avslutas med ytterligare en. Jag lovade att berätta hur det gick att gå till gymmet. Min ångestnivå var otroiligt hög, hjärtat slog hårt och jag kallsvettades när jag var påväg dit. Hela mitt väsen skrek att jag skulle vända mig och springa därifrån. Men jag gick dit och stannade en hel timme! Igår var jag där för tredje onsdagen på raken och ingen kan vara stoltare än mig. 
 
Som om inte allt detta vore nog kommer här en bild fylld med vårkänslor!