Imorse vad jag till Länsät för samtalsterapi. Jag har gått en gång i veckan sedan jag började där (med uppehåll för semester och jul typ). Jag har även varit till dietist, fysioterapeut och gått på MediYoga där, så vissa veckor har jag varit där 3 gånger. Dietisten gick jag bara till ett par gånger innan hon gav mig guldstjärna för hur väl jag förstod grundläggande näringslära (typ tallriksmodellen som man lärde sig i 3an, så vet inte hur stor merit det är egentligen haha). Hos fysioterapeuten har jag varit regelbundet ända fram till jul, lika så på yogan. Men nu har vi bestämt att jag inte behöver komma dit om det inte är så att jag känner behov av det. Samtalsterapin, där jag genomgår kbt, kommer dock fotsätta. Men nu ska ni får höra något rolig: vi ska halvera antalet besök! Det om något är ju verkligen bevis på hur långt jag har kommit. 
 
Idag när jag var där tog jag upp en fråga som jag har funderat på ett tag, nämligen hur vet jag om jag är frisk?  
 
Vissa dagar känner jag mig helt frisk. Jag har ingen ångest för det jag äter, jag spenderar inte större delen av dagen att tänka på vikt och figur, jag klarar av att äta bland folk och det är som att matdemonen är helt eliminerad. Vissa dagar är det dock inte så. Igår var en sån dag. Jag var på ett gym-intro på jobbet (grym förmån!) och fick panik när jag kom dit och insåg att hela gymmet var täckt i speglar. Vilken mardröm! På en nanosekund kom matdemonen fram och sa "Fy fan hur du ser ut. Du borde ha gymmat tidigare, inte låtit din kropp bli såhär äcklig. Nu måste du träna som fan och helst inte äta något så du blir smal". Det var som att ett flyglarm gick igång. Som att jag måste fly omedelbart och aldrig någonsin komma tillbaka. Jag berättade detta för min terapuet och hon frågade mig: "Är du säker på att det var matdemonen?"
 
Öh va? Klart som fan det var det! - var min första tanke. Men efter lite diskussion så fick jag ett lite annorlunda synsätt. Det som hände var att jag satte min fot på ett ställe jag aldrig varit på tidigare med personer som jag aldrig pratat med. När jag speglar mig hemma så är flyglarmet inte alls på den nivån. Så antagligen förstärktes det genom att jag befann mig på otrygg mark. Varje människa som hamnar i en stress- eller ångestfylld situation reagerar, men hur vi reagerar beror på vad vi lärt oss. Till exempel kanske en liten person ser sig i spegeln och känner att hen borde ha varit större. Det jag menar är att hur vi reagerar på något som är jobbig är olika för olika personer. Jag som levt med en ätstörning väldigt länge reagerar med att vilja kontrollera mat och kropp när någonting jobbigt uppstår. Så det kanske inte var matdemonen som skrek på mig. det kanske helt enkelt var en för mig naturlig reaktion på något jobbigt? 
 
Och det är ju faktiskt inte känslan eller reaktionen som skadar en, utan hur vi agerar. Om jag hade valt att lyssna så hade jag kanske nu suttit här på fastande mage som på sikt bara är skadligt för kroppen. Men jag valde att ignorera alarmet, stämpla ut och säga att det där får någon annan hantera. Det handlar inte alls om att trycka bort sina känslor, utan det handlar om att välja att tro på alarmet eller inte. Oavsett om det är matdemonen eller inte så brukar jag föreställa mig en lite djävul som sitter på min axel och skriker. Men jag ber den fara och flyga och knäpper bort den. 
 
Så efter detta samtal kände jag mig trygg i att faktiskt vara på väg att bli frisk. Jag tog också emot uppgiften att idag gå till gymmet, ta ett första steg. Mitt mål är att klara av att vara där i 15 min, men även om jag så bara går in och vänder så är det ett steg i rätt riktning. Till slut kommer jag våga vara där, precis som jag är, för min egen skull. Det får ta den tid det tar! Jag ska försöka andas mig igenom flyglarmet och jag vet att jag kommer klara lite längre tid för varje gång jag försöker.
 
Det skadar dock inte om ni håller tummarna för mig! Lovar att lämna en uppdatering senare!