Jag har skrivit om detta förut, men vill skriva om det igen eftersom det är så himla viktigt. Ingen väljer att må psykiskt dåligt, det är inte bara att rycka upp sig och att söka hjälp och äta medicin för att man mår psykiskt dåligt är inte ett misslyckande. 
 
Jag är så trött på att höra att någon säger att de mår psykiskt dåligt bara för att få uppmärksamhet. För det första, att någon ens berättar att de mår dåligt är ett enormt stort kliv i riktning mot att bli frisk! Ofta är uppmärksamhet det sista man vill ha när man mår dåligt. Jag själv har känt att jag vill hålla mitt mående för mig själv eftersom jag inte vill vara en belastning för någon annan. Och för att jag inte har velat att någon ska tro att jag låtsas må dåligt för att få uppmärksamhet. Idag säger jag fuck you till alla som tror de känner mig bättre än vad jag själv gör och tror att jag är ute efter sympati. 
 
Du som säger "ryck upp dig" eller "du har väl inget att må dåligt över?": fuck you till dig med. Jag vill vara naiv och tro att det handlar om okunskap, men jag vet att det finns så många som sitter hemma i soffan och tror de vet allt om alla andra. Och det är inte okunskap, det är arrogans och trångsynthet. Hade man bara kunnat rycka upp sig hade man väl för fan gjort det? Sånna här kommentarer gör bara saken värre. Tro mig, jag vet. Det spelar ingen roll om du säger det direkt till mig och min situation eller till någon annan. Jag snappar ändå upp att jag borde må bra. Det gör bara att jag mår sämre, eftersom jag har en till sak att må dåligt över: att jag inte mår bra. Så snälla, sluta säg sånna här saker. Du har ingen aning om vad någon annan går igenom. 
 
Med hänvisning till stycket ovanför: du behöver inte ta dig igenom detta på egen hand! Det finns fantastisk hjälp att få. Det finns människor som inte misstror dig och säger åt dig att rycka upp dig. Det finns verkliga och fungerande metoder som kan hjälpa dig att hjälpa dig själv må bättre. Det handlar såklart om ett eget ansvar att ta hand om sig själv. Men är inte att söka hjälp precis detta? Att erkänna för sig själv att man inte mår bra och behöver hjälp, för att man vill må bättre? Det tycker iallfall jag.
 
Och den här hysterin kring medicin, inte bara antidepressiva utan lugnande, sömnmedicin etc, kan den bara få ett slut snart? Det talas om biverkningar, beroende etc. Jag kan säga så här att ja, man kan få biverkningar. Vissa mer allvarliga än andra. Jag har själv fått tex ofrivillga muskelryckningar, klåda och illamående. Men jag har varit öppen med min vårdgivare och fått testa mig fram. Det tog kanske 6 mån innan jag fick rätt antidepressiv medicin. Såklart var det jobbigt, men nu i efterhand är det liksom värt det, eftersom de har hjälp mig så mycket. Samma sak med sömnmedicin. Det finns ett antal preparat man kan testa som inte är beroendeframkallande. Som tur är var det en sån som funkade för mig. Hade jag behövt gå på "tyngre" grejer hade jag kanske känt att det var riktigt jobbigt. Men såhär i efterhand vet jag att jag inte hade funkat alls om jag inte hade fått någon sömn. Men sen ska jag vara tydlig med att medicinen bara gjort en del av jobbet. Den har fått mig att må lite bättre och varit lite mindre trött, vilket i sin tur har gett mig ork att jobba på problemen från grunden. 
 
Till sist vill jag säga till er alla att det faktiskt är helt okej att må dåligt. Det som har varit absolut mest viktigt för mig är acceptansen att jag ibland mår dåligt, att det är okej. Jag behöver inte vara sprudlande glad och se enhörningar och sockervadd överallt hela tiden. Att lyssna på kropp och själ, att låta känslor ta plats, det är A och O för mig. Låt det bli A och O för dig också!
 
 
Bara för att jag tycker den är fin delar jag med mig av en helt irrelevant bild, varsågod!