Jag har skrivit här några gånger senaste tiden att jag inte mått så himla bra. Att jag känt med nedstämd, ofokuserad och trött. Så igår var jag till läkaren på psykiatrin och fick konstaterat att jag ännu en gång hamnat i en medelsvår depression.
 
Jag fick min första depressionsdiagnos i för ungefär 2 år sedan och har sedan dess jobbat med min psykiska hälsa. Eftersom jag inte klarat jobbet själv har jag fått hjälp av antidepressiv medicin. Efter den där riktigt djupa dippen 2017 har jag ändå känt att mitt mående har varit på en accepterad nivå, eftersom jag klarat av att ha en fungerande vardag. För ett par månader sedan kände jag att min depression började fösvinna mer och mer, och för drygt en månad sedan kände jag att den i princip var helt borta. Men nu har det alltså kommit tillbaka.
 
Igår var jag typ helt förstörd över detta. Det kändes som ett enormt nederlag att ha hamnat där igen, med alla framsteg som jag gjort. Och jag klandrade mig själv för att inte må bra när all behandling går så bra. Men efter samtal med både proffesionella, närstående och kollegor känner jag faktiskt idag att det är helt okej. Det är inte på något sätt mitt fel, och jag vet att jag kan bli kvitt det. Jag har tagit mitt ansvar, för jag tar hand om mig själv på det basala planet, jag jobbar med det mentala och jag vet att det fungerar. Så med en ny medicin som hjälpmedel är ambitionen att rida ut denna dipp. Ta hand om mig själv, äta bra, röra mig, göra sånt jag mår bra av! Så vemodet jag kände igår, känslan av att vara tillbaka på ruta 1, är för tillfället borta. Jag känner mig så oroligt mycket mer trygg i mig själv nu, jag har lärt mig många av mina signaler, så detta kommer jag ta mig ur. Det får ta sin tid!
 
På ett konstigt sätt känner jag någon form av tacksamhet över att jag får gå igenom detta. Jag har lärt mig så himla mycket om mig själv på resa. Om jag hade möjlgheten att välja hade jag såklart inte valt att ha det såhär. Men nu är det såhär, och det är en del av mig. Jag accepterar det och ser det som en styrka. Jag menar att jag bara på ett par veckor insåg att jag behövde mer hjälp är ju fantastikt! Sist tog det liksom flera år haha. 
 
Så ja, jag är deprimerad och ätstörd. Men det definierar inte mig som person och jag tänker inte låta det ta över mitt liv. Jag tänker forstätta ta ansvar för mitt egen hälsa och jag tänker leva det liv jag vill leva. 
 
 
En liten påminnelse till oss alla! Vi har faktiskt bara ett liv, låt oss göra det bästa utav det. Låt oss njuta, låt oss känna, låt oss älska, låt oss vara passionerade, vara sorgsna, glada, trötta, pigga. Låt oss vara bara människor.
 
Ha en fin dag!
Anonym

Vad tråkigt att du har hamnat i en depression igen.
Men nu har du fått en massa nya verktyg du kan använda dig av, och erfarenheter på hur man tar sig ur depression. Så nu kommer det förhoppningsvis snart bli bättre.

Svar: Tack för omtanken! Ja jag känner så jag också, det här kommer gå fint :)
Nathalie Schmidt

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress