Jag känner mig fortfarande rätt låg, har inte lyckats vända den nedåtgående spiralen. Jag känner mig inte depremerad, men jag är väldigt självkritisk och hård mot mig själv. Den starkaste känslan jag har är känslan av att vara tjock. Det är inget jag känner när jag tittar på mig själv, utan det är typ en känsla av hur jag fyller en viss volym. Svårt att förklara! Jag kan känna min dubbelhaka, min mage och mina armar mest. När jag sedan ser mig i spegeln ser jag ett blekt och flottigt monster som ingen någonsin borde kunna tycka om. Jag känner mig misslyckad och äcklig. 
 
Jag har ändå kommit så långt i min behandling att jag kan förstå att det inte är sant, att jag inte alls är misslyckad, äcklig och framförallt inte oälskad. Men den här känslan finns kvar, och jag kan inte riktigt resonera mig ifrån den. Den tidigare självklara metoden att lösa problemet hade varit att svälta mig själv. För i min ätstörda hjärna är svält = hungrig = känsla av kontroll. Men in min påväg-mot-tillfrisknande-hjärna vet jag att det inte fungerar så. Det kommer till slut leda till att jag tappar kontrollen och hetsäter, vilket i sin tur leder till att jag känner mig ännu tjockare och BAM den destruktiva cirkeln är igång. Och dit vill jag ju verkligen inte. Även om det inte skulle vara ett misslyckande (vilket jag antagligen ändå skulle känna att det vore). 
 
Det är ju det där med misslyckande som är så svårt. Jag kan tycka att jag är misslyckad om jag äter chips en kväll (typ som igår framför Leksands-matechen, som egentligen är typ det ultimata tillfället att äta chips på?!). Efter ett sånt "misslyckande" känner jag ångest och att jag typ förstört mitt liv. Att jag måste skärpa mig, blir bättre och sluta äta chips helt, banta, bli smal. Samtidigt har jag den friska delen i hjärnan som säger att det är okej att jag åt chips och att jag ska gå vidare och forstätta äta nästa måltid, att min kroppsform inte definierar mig som person eller mitt värde. Det blir en konflikt mellan det friska och det sjuka
 
- Du får unna dig!
- Nej det får du inte, du är tjock och äcklig!
- Att du är tjock gör dig inte oälskad och äcklig!
- Jo det gör det, ingen kan älska en tjock person!
 
Jag blir besviken på mig själv när jag äter, men blir sen besviken när jag inte äter. Förstår ni? Jag förstår knappt själv.. Och det är så jävla utmattande. Men! Det är ju ändå sjukt positivt att jag har en frisk del av hjärnan! 
 
Men varför är jag i denna svacka just nu? Varför försöker min ätstörning styra mig mer just nu än vad den gjorde för två veckor sedan? Vilka känslor är det jag trycker undan? Vad är det som jag känner att jag inte har kontroll över? Vilket problem är det ätstörningen försöker lösa? 
 
Jag har några tänkabara anledningar. Dels har jag mina fysiska besvär som oroar mig. Jag känner också en viss oro i några av mina relationer med andra. Dessutom har det varit ganska mycket på jobbet senaste tiden, men jag känner absolut inte att jag tappat kontrollen. Så jag tänker många bäckar små? 
 
Kan jag ta mig ur detta då? Ja det tror jag, men inte genom att tänka att det är något att ta sig ur. Snarare genom att acceptera att det är såhär och istället ta hand om mig själv. Liksom inte sätta någon prestige i det hela, så jag inte känner att jag misslyckas om jag inte tar mig ur det så snabbt som jag vill. Jag är bara människa, och människor mår dåligt ibland.
 
På tal om att känna sig misslyckad hittade jag en bild som fick mig att skratta till lite, he he.. 
 
Anonym

Bra skrivet, känner igen mig om spelet som pågår i huvudet.

För mig så har det alltid känts som en ängel på ena axeln,och en djävul på den andra.
Och det har varit ett ständigt krig mellen de två.
Idag så känns det som djävulen drar det längsta strået,händer en del jobbiga saker runt omkring mig, och det drar han nytta av.
Men jag har en plan, jag vet av erfarenhet att sitta här själv blir det bara värre av.
Så fast jag egentlige bara vill isolera mig, så ska jag gå ut. Det är jätte fint väder här idag, promenera lite, ringa en vän och träffas och innan dagen är över har jag förhoppningsvis ännu en gång vunnit.
Håll tummarna för mig och önska mig lycka till.

Svar: Ja precis, en ängel och en djävul! Jag tycker det låter som en riktigt god idé att göra sådant du egentligen tycker om att göra och inte lyssna på den där jäveln! Jag ska nog faktiskt göra precis samma sak :) Självklart håller jag tummarna och önskar dig lycka till <3 heja dig!
Nathalie Schmidt

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress