Imorse hade jag ett samtal med min behandlare på Länsenheten för ästörningar i Gävle (Länsät). Det var ungefär en månad sen jag var till henne, lite så det blir när det är semestertider. Jag berättade att jag tycker att veckorna fram tills denna vecka har gått hur bra som helst, jag har varit positiv, motiverad och lite smått börja känna självacceptans. Men denna vecka har varit ganska kass. Jag har inte alls känt mig tillfreds och varit väldigt missnöjd med mig själv. 
 
Så min behandlare frågade mig vad jag trodde var den utlösande fakorn till detta. Först ryckte jag på axlarna, men sedan började idéerna rinna ur mig. I slutändan kom vi fram till att det nog var för att jag få smaka sötman från hur det är att vara fri från en ätstörning. Jag har varit pigg och glad, jag har ätit alla mina 5-6 mål om dagen och verkligen stått med båda fötterna på jorden. Jag har på ett sätt känns mig oövervinnelig! Och det gjorde att jag kände mig frisk. "Nu är jag klar, nu är jag frisk och mår bra, livet leker! Jag behöver snart inte behandling längre!". Så vad gör jag? Jo jag slutar matregistrera...
 
En stor del av min behandling går ut på att matregistrera. Det innebär att jag skriver ner tidpunkt för varje mål, vad jag ätit, om jag tycker att det var för mycket mat, om jag kompenserat för det jag ätit och kommentarer/refelktioner kring måltiden. Innan man går vidare med den psykoterapeutiska delen av behandlingen ser man till att få ordning på maten, att man äter regelbundet osv. Reflektionerna kring måltiderna är också viktiga nycklar i processen, då de avslöjar mycket om de beteenden man har. Så jag har sedan jag börjat behandlingen släpat runt på en massa papper och skriver ner exakt allt jag äter och känner kring det. Och det har funkat så bra! Sen slutar jag, och då blir det dåligt.
 
 
 
 
 
Slutsatsen blir att det är bäst att forstätta med matdagboken. Det är ändå ganska skönt att ha en "kompis" med sig överallt. Så nu har motviationen infunnit sig igen och jag tar upp kampen igen!
 
 
 
 
Jag har försökt intala mig själv att vägen inte kommer vara sprikrak, men är man perfektionist så är man. Att få smaka på ett bakslag som detta vad bara nyttigt och i slutändan tror jag det gör mig starkare.
 
Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress