("A first insight in the mind of Nathalie", in English below)

 

Mitt allra första inlägg, och jag tycker det är så läskigt att blotta mig på detta vis! Nu är det ju inte alls säkert att någon läser detta, men bara tanken på att någon kanske gör det är faktiskt obehaglig. Men jag försöker se det som en extremt bra övning i att utmana mina rädslor! Tanken är att du i denna blogg ska kunna följa mig och min resa påväg mot psykisk hälsa, och att utmana rädslor är en stor del av den resan.

 

Jag har redan kommit en bit på vägen och det är nog därför jag törs göra detta. För mig handlar dessa inlägg om att få mig själv att läka och samtidigt sprida kunskap. Jag har alltid hållit mina problem för mig själv och har trott att det är lösningen. Men det har inte fungerat de senaste 10 åren, så nu provar jag att dela med mig istället. Det är såklart helt frivillig att läsa det jag skriver och gillar man det inte så behöver man inte. Känner man dessutom att man blir triggad av det jag skriver (jag kommer senare berätta om triggers) så rekommenderar jag att man slutar läsa, för det är inte min mening att få någon annan att må dåligt. Skulle någon känna att de lär sig någonting av att läsa det jag skriver skulle jag bli extra glad, så lämna gärna en kommentar om du får ut något positivt av mina inlägg!


De senaste månaderna har det hänt en hel del i mitt liv. Jag har påbörjat behandling för bulimia nervosa och har även diagnostiserats med GAD (generaliserat ångestsyndrom). Det känns skönt att ha fått på papper att jag är sjuk, men samtidigt har jag det lite som en snuttefilt, att jag “okejar” mitt mående och beteende med att jag är sjuk. Men sanningen är att jag och enbart jag är ansvarig för mitt liv och mitt mående.


När jag fick min ätstörningsdiagnos kände jag mig som en fraud, att jag typ hittade på en massa symptom bara för att få hjälp, och jag var rädd att min behandlare skulle genomskåda mig direkt. Men när jag väl började behandlingen så kände jag verkligen att jag fått rätt diagnos. Jag har ett väldigt ätstört beteende där jag inte tror att jag är värd någonting om jag inte är smal. Jag har en matdemon på min vänstra axel som har tagit över mitt liv. Konstigt att säga att den sitter på min vänstra axel, men det är verkligen så det känns. 


Många kanske tror att en ätstörning enbart handlar om att inte äta för att bli smal, att demonen enbart säger att du måste svälta för att bli älskad. Men har man bulimi är det inte riktigt så, inte för mig iallafall.  Det är snarare att matdemonen fungerar som en problemlösare. Jag kanske kommer hem en dag från jobbet och är av någon anledning jävligt låg. Det kanske är något som inte gått som jag velat eller att någon sagt något som gjort mig ledsen. Matdemonen säger till mig att “Nathalie, nu är du ledsen. Du blir glad om du äter något. Så ta fram en skål nachos och sätt dig framför tvn så ska du se att du mår bättre”. Matdemonen försöker alltså lösa mitt problem (= jag är ledsen) genom att få mig att äta. Det är egentligen ingen konstig sak att göra, det är ett faktum att man mår bättre för stunden av att äta. Samtidigt så är det inte en långvarig lösning. Faktiskt väldigt kort skulle jag säga. Annars skulle det kanske räcka med ett nachochips. Men det gör det inte, utan flödet måste vara konstant in i munnen och ner i magen för att “lyckan” ska upprätthållas. Jag sitter nu alltså där i soffan och trycker i mig nachos. Någon gång under tiden kommer tankar som “vad håller jag på med?”, men matdemonen lyckas överrösta denna tanke, och nachosflödet håller sig konstant.  Och det är detta som för mig är en hetsätningsepisod. Den brukar vara i 1-2 timmar, och jag äter i princip allt jag kommer över. Det är alltid för mig “förbjuden” mat som jag hetsäter, tex nachos. Det kan också vara smörgåsar, pasta, godis, glass, bakelser osv. Det är sån mat som jag har lärt mig är "farlig", eftersom den gör mig tjock. Tjock = oälskad, så det är en ganska naturlig reaktion att undvika den. Lite som att springa ifrån en tiger, du vet att den är farlig och kommer göra dig illa om den får tag på dig. 


Som tur är kan inte kroppen äta hur mycket som helst utan att må dåligt. Så till slut kommer det för mig en fysisk reaktion som får mig att inte kunna äta mer. Oftast är jag så mätt att jag inte får i mig mer. Det kan också vara illamående som stoppar hetsätningen. Det är i detta skeende som jag alltid trott att “the sane Nathalie” har kommit fram, motat bort matdemonen och insett att den där hetsätningen nog inte var så bra. Det är ju inte som att jag blir smalare av att äta 2 påsar nachos, 8 smörgåsar eller ett big-pack med glass, naturligtvis inte. “Hur dum kan man vara? Hur ska du lyckas bli av med allt detta?? PANIK! “..... Men det är ju inte Nathalie som säger detta. Återigen är det matdemonen. Den där manipulativa skitstöveln som trycker ner mig och får mig att tro att det enda som betyder något, som kan ge mig kärlek och trygghet är att vara smal. Så vad händer? Jo, jag måste kompensera för allt jag precis ätit. Det är alltså matdemonens sätt att lösa problemet med överätningen. Många bulimiker kompenserar för en hetsätning genom att tex kräkas eller använda lavemang/laxermedel. Det är även många som inte gör det, tex jag. Jag kompenserar genom att svälta mig själv. I perioder försöker jag även motionera bort kalorierna efter en hetsätning. Matdemonen sitter på axeln och säger “Nathalie, du kan inte äta frukost nu, tänk på hur mycket du åt igår!” eller “Du får absolut inte äta pasta till lunch, tänk på allt du åt igår!”. Så kommer jag hem från jobbet, jag har inte ätit frukost, jag slängde halva matlådan, åt inga mellanmål och har druckit typ 3 liter vatten för att dämpa hungern. Kroppen är desperat efter energi! Så vad händer? Japp, hetsätning. Eat, starve and repeat typ. 


Det är inte så här för mig varje dag. Ibland har jag flera “bra” dagar, dvs dagar där jag äter som jag “borde” och utesluter sån mat som är “farlig” för mig. Men när kroppen inte får i sig det den behöver är det ofrånkomligt att den kommer bli desperat och en hetsätningsepisod kommer. Så vad är problemet de dagar då jag äter “bra”? Har jag verkligen en ätstörning om jag kan hålla mig till en diet (vilket det faktiskt är att utesluta vissa födoämnen av ett eller annat skäl)? Japp. Men har alla som följer en diet en ätstörning? Nope. På Hjärnfondens hemsida kan man läsa att “ätstörningar är en grupp allvarliga psykiatriska sjukdomar som präglas av ihållande problematik med födointaget. Detta är ofta kombinerat med en onormal strävan att gå ner i vikt, samt tankar som upptas av vikt och kroppsform”. Så om du känner att du lagt på dig lite över semestern, skär ner på portionerna och tränar lite mer för att få bort det, kanske unnar dig en och en annan bulle ändå och rycker på axlarna åt det, så har du antagligen inte en ätstörning. Är dock de där extra kilona något du tänker på 80% av tiden, känner att du måste tappa dom för att inte vara misslyckad och får ångest av att äta den där bullen, ja då kanske risken är större att det handlar om en ätstörning. När tankarna på mat och vikt dominerar dina tankar och du har svårt att få något annat gjort än att vara fixerad kring mat och din kropp, det är då man börjar tala om ett ätstört beteende. Likaså om du undviker vissa tillställningar där du vet det kommer serveras mat, om du är rädd för vad andra ska tycka om det du äter och om du inte törs ha vissa kläder på dig eller visa dig i badkläder för att andra människor inte ska se att du är tjock. 


Alltså, en ätstörning handlar inte bara om att svälta sig själv och vara dödligt smal. Faktum är att majoriteten av de med en ätstörning är normal- eller överviktiga. Det handlar om hur man ser på sig själv och sin kropp. 


Jag inser nu att inlägget blev extremt långt, så om du orkat läsa hela vägen hit så var det jävligt bra jobbat! I mitt nästa inlägg har jag tänkt berätta om hur en vanlig dag med ätstörning ser ut för mig, för att kanske lyckas beskriva sjukdomen bättre. 


Så tills nästa gång, må gott!

PS

Om du kanske känner igen dig i denna problematik, eller om du helt enkelt är intresserad, så kommer här några länkar till bra och välrenommerade hemsidor där du hittar mer information:

Frisk&Fri - Riksföreningen mot ätstörningar

KÄTS - kunskapscentrum för ätstörningar

1177 Vårdguiden

DS

 
 

My very first post, an I am terrified! I mean it is not a certainty that anyone will read this, but just the thought of someone might doing it freaks me out a little bit. But I try to think of it as great practice in facing my fears. My idea of this blog is to let you follow me and my journey towards mental health, and facing fears is a big part of that journey


I am already along the road of recovery, and I think that is why I have the guts to do this. For me, this is a help to recover. I have always kept my problems to myself and honestly believed that to be the solution. But it hasn’t worked the past 10 years, so I will try to share it instead! It is of course totally voluntary to read what I am writing and if you don’t like it, just move on. And would you feel triggered about the things i write (I will talk more about triggers later) I simply suggest you stop reading. I do not intend to hurt anyone by writing this. On the other hand, if someone appreciates or perhaps learns something from my writings, I would be happy to hear about it, so please leave a comment!  


The last couple of months there have been a lot going on in my life. I have started treatment for bulimia nervosa and have also gotten the diagnosis GAD (Generalized Anxiety Disorder). If feels relieving to have gotten a real diagnosis, but sometimes I use it like a teddy bear, saying my behaviour is “ok” because I am sick. But the truth is that I, and only I, am responsible for my own well being. I try to not pressure myself to much about it though. Because the truth is, I am really trying!  And I try to convince myself that it is okay to ask for help sometimes, even though the main responsibility is mine. 


When I first got my diagnosis I felt like a fraud, that I was making every symptom up just to get help. And I was afraid my clinical would see through me right away. But when the treatment started I really felt that I got the right diagnosis. My eating disorder has taken over my life and convinced me that I only am worth something if I am skinny. I have a food demon in my left shoulder, controlling my life. Maybe a little strange to say it sits on my left shoulder, but that is how it feels.  


Many of you might believe that an eating disorder only is about starving in order to become skinny, that the only thing the food demon tells you is to starve to become lovable. But if you suffer from bulimia, that’s not how it works. Not for me anyway. The food demon is rather a problem solver. I might come home from work one day feeling really low. Then the food demon says “Nathalie, you are sad! You will be happy again if you eat some nachos in front of the TV”. The food demon is trying to solve my problem (= I am sad) by making me eat. Eating to become happy is not that crazy, it actually works for a while. But for a short while. One nacho chip is not enough! You need a constant flow of nachos into you mouth for the “happiness” to last. So now, I sit there in the sofa binge eating nachos. This binge eating episodes usually last for 1-2 hours and I eat all “forbidden” food I can find. It can be sandwiches, pasta, candy, ice cream etc. I have learnt that these types of food are dangerous, since it makes me fat. Fat = unloved, so the idea of avoiding it isn’t that  strange. It is like running away from a tiger, you know it will hurt you if it gets you. 


Lyckly, the body cannot consume too much food without a physical reaction telling you that you have to stop. For me it is the fullness or the nausea that stops me. At this point, I have always thought the the “sane Nathalie” comes out and tells the food demon to go away and reflects about how bad that binge eating was. It is not like I will get any thinner if I eat 8 sandwiches or a big pack ice cream, of course not: “How stupid can a person be? How on earth will you get rid of all this?! PANIC!”... But these are not the words of Nathalie, again it is the food demon. So what happens? The food demon tells me I have to compensate for all the food I just ate. That is the demon’s way of solving the binge eating problem. Many people suffering from bulimia compensates by throwing up or using laxatives. But not everyone, for example me. I starve myself and sometimes uses exercise to get rid of the calories. The food demon on my shoulder tells me “Nathalie, you cannot eat breakfast today, think about everything you ate yesterday!” or “Nathalie, you can absolutely not have pasta for lunch after everything you ate yesterday!”. So I come home after worked, haven’t had breakfast, threw away half of my lunch and drank 3 l water to get rid of the hunger. My body is desperate for energy, so what happens? Yep, binge eating. Eat, starve and repeat. 


Not everyday is like this. Some days are “good days”, days when I eat as I “should” and avoid “dangerous” food. Days when I stick to my diet. So what is the problem if I can stick to a diet? Do I really have an eating disorder? Yep. But does everybody following a diet have an eating disorder? Nope. By definition “eating disorders are illnesses in which the people experience severe disturbances in their eating behaviors and related thoughts and emotions. People with eating disorders typically become preoccupied with food and their body weight”. So if you gained a few pounds, try to get rid of it but don’t obsess about that cake you ate, you probably don’t have an eating disorder. If you DO obsess about it, however, and feel like thoughts about your body and food dominates your day, if you are afraid to go to events where food is served and  if you're terrified about wearing a swimsuit, then it could be some sort of eating disorder. 


An eating disorder is so much more than just starving yourself and become deadly skinny. The fact is, most people having an eating disorder are at normal weight or overweight. An eating disorder is more about how people see themselves and their bodies. 


This post turned out very long, so if you made it here: awesome work! In my next post I will talk about how a normal day can look if you have an eating disorder. 


Until next time, take care!

 
 
Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress