("A day with my eating disorder", in English below)

 

Ätstörningar är svåra att förstå eftersom de oftast inte syns utanpå.  Men det pågår en hel del under ytan, och jag vill med detta inlägg ge en insikt i hur det kan se ut i hjärnan en vanlig dag för någon som lever med en ätstörning. Jag vill också påpeka att jag, as we speak, får behandling och är på bättringsvägen. Att jag skriver detta är för att med mina erfarenheter få dela med mig och kanske bidra till en ökad kunskap inom området. Så no worries, jag är på bättringsvägen! Hur som helst, här kommer ett litet smakprov på en ätstörd tillvaro: 

 

Alarmet ringer 05:15. Jag ligger kvar ett tag i sängen innan det är dags att hoppa in i duschen. När jag kliver in i badrummet lyfter jag blicken och ser mig själv i spegeln. Stannar upp en stund, lyfter upp nattlinnet och speglar överkroppen i alla vinklar möjliga.

Ser jag lite smalare ut idag?”

Klämmer på fettet jag har på ryggen och konstaterar att nej, jag är fortfarande tjock. Hoppar in i duschen, slår på vattnet och sköljer håret med stängda ögon. Öppnar ögonen och kollar ner på min kropp.

“Visst ser magen lite mindre ut ändå?”

Känner efter mina kärlekshandtag och konstaterar ännu en gång att nej, jag är fortfarande tjock. När jag duschat färdigt kliver jag ur duschen, lindar in mig i handduk och ställer mig framför spegeln igen.

“Syns nyckelbenen?”

Det gör dom inte, inte idag heller. Jag kliver ut ur badrummet och går in i sovrummet igen, klockan är nu 05:45. 

 

Jag har alltså varit vaken en halvtimme och har hunnit body checka 5 ggr, det är en gång var 6:e minut. Det kan innebära över 100 body checks på en dag. Inte så konstigt att jag är mentalt slut emellanåt. 

 

När jag har duschat är det dags att välja kläder. Jag funderar en stund på vad jag ska ha på mig.

“Kanske det där fina blusen till de blåa jeansen? Eller nej förresten, blusen är tajt och magen kommer puta utanför byxorna, det kommer inte se bra ut. Den där klänningen då? Nja, den är ganska kort och man ser en del av mina tjocka lår när jag har den på mig. Det får helt enkelt bli svarta jeans och en stor tröja! Svart ser man smal ut i, och tröjan är stor så ingen ser mina valkar”.

Nu är klockan 05:55.

 

Jag tror inte jag behöver beskriva mer av min dag för att ni ska förstå hur ett ätstört beteende kan se ut. Och nu har jag  inte ens involverat maten! Så vi kan väl ta en vända i lunchrummet också:

 

Klockan är 11:30 och det är dags för lunch. När jag kommer in i lunchrummet lägger jag upp maten på en tallrik, bara för att se hur mycket mat det verkligen är. Matlådor kan vara lite luriga på det sättet, de sväljer mer än vad man tror. När maten är värmd sätter jag mig tillsammans med mina kollegor. Det är dags att kolla av vad de äter för att se så att min mat inte är “konstig”. Kollega 1 äter en sallad.

“Varför äter inte jag sallad? Då kanske jag också skulle vara smal!”

Kollega 2 äter pannbiff med potatis och brunsås.

“Visst är hans portion mycket mindre än min? Gud vad jag svullar! Jag kan helt enkelt inte äta upp hela min portion”. 

Jag börjar äta och känner att jag bara måste bli klar så att denna terror tar slut.

“Men vänta nu, jag har ätit större del av min torskbit än vad han har ätit av sin pannbiff, så här snabbt kan jag inte äta! Tänk om de tror att jag är värsta matmonstret?”

Nu kommer paniken. Alltså riktig renodlad panik. Pulsen ökar, jag får tunnelseende och illamåendet väller upp, jag vill bara resa mig och springa därifrån. 

 

En annan vanlig situation när en sån  fysiska reaktion kan komma är när man blir jagad av en tiger. Eller ja vanlig och vanlig, det är iallafall en normal reaktion om man skulle bli jagad av en tiger. Att få en sådan reaktion av mat, det är ätstört. 

 

Nu har ni fått en liten insikt i min ätstörda hjärna. Det är inte så glammigt att skriva om, men jag ska erkänna att jag känner en liten lättnad av att skriva ner det,  trots att jag är på bättringsvägen ger det ett perspektiv. Jag vet ju och kan resonera kring hur orimliga vissa tankar jag har om mat och min kropp faktisk är, men när jag är mitt uppe i en tanke är det svårt att distansera mig och tänka logiskt. 

 

Nästa inlägg tänkte jag skulle handla om ett område som jag tycker är lite kul och kan skratta åt när jag reflekterar kring det, men som ändå är väldigt tragiskt: tvångssyndrom vid ätstörning. 

 

Må gott!

 


 

Eating disorders can be really difficult to understand, since they seldom aren’t visible to the naked eye. But there are a lot going on under the surface. With this post I wish to give you insight on what could go on in the mind of someone living with an eating disorder. I also want to point out that I right now, as we speak, am getting help for these problems. And I am on my way to recover.! The reasons I am writing this i simply to share my experiences and maybe it will help someone or at least contribute to awareness. So no worries, I am getting better! Anyway, here is a taste of a life with  an eating disorder:

 

The alarm goes off at 05:45. I stay in bed for a couple of minutes until it’s time to jump into the shower. When I enter the bathroom I look at myself in the mirror. For a while I just stand there, until I pull up the nightgown and reflect my upper body in every possible way. 

“Don’t I look a little bit thinner today?”

I pinch my back fat and note that no, I am still fat. I walk into the shower and close my eyes while rinsing my hair. When I open them I stare down at my body.

“Isn’t my belly just a little bit smaller today?”

I reach for my love handles and note again that no, I am still fat. When done showering I step out, wraps me in a towel and put myself in front of the mirror again. 

“Can I see my collarbones?”

No I cannot, not today either. I walk out of the bathroom and into the bedroom. The time is now 05:45.

 

I have been awake for 30 minutes and already body checked 5 times. That is one time each 6th minute. This can mean over 100 body checks a day. Not very surprising that I am mentally drained sometimes. 

 

It is time to choose today’s outfit. 

“Maybe that cute blouse and the blue jeans? No, the blouse is quite tight so my belly will be hanging over the jeans and it will look ridiculous. How about that dress? Nah, I would show some of my fat thighs. I think it will be black jeans and a big sweater. Black makes you look thin and the big sweater will hide my big belly”

The time is now 05:55..

 

I don’t think I have to explain any further in order for you to understand how an “eating disordered behavior” can look like. And I haven’t even started on the foods yet! Just to have done it, let me invite you to a trip to the lunch room: 

 

It is 11:30 and time for lunch. The first thing I do it to put my food on a plate, just to have control over how much it is. Lunch boxes can be a little tricky in that way, they often contain more than you think. When the food is all warmed up I sit down together with my colleagues. It is time to check out their food to make sure mine isn’t weird somehow. Colleague no 1 eats a salad. 

“Why don’t I eat a salad as well? Maybe I had been thinner if I ate more salads”

Colleague no 2 eats a hamburger with potatoes and brown sauce. 

“Isn’t his portion much smaller than mine? God how I gorge! I cannot eat all of this”

I start eating and want to finish as quick as possible and make this terror stop. 

“....hold on a second! I have eaten much more of my piece of fish than he has of his hamburger, I can’t eat this fast! They must think I am some sort of food monster!”

This is when the panic overwhelms me. Pure panic. My pulse increases, I get tunnel vision and feel the nausea coming. I just want to get up and get the hell out of there. 

 

Another situation when this physical reaction i not unlikely is when you get hunted by a tiger. Well, perhaps not that common, but if you were hunted by a tiger this type of reaction would be normal. But getting it from food, that is the eating disorder speaking. 

 

That was an insight of a day of mine living with an eating disorder. It is not very glamorous to write about, but I have to admit that I feel pretty relieved afterwords! Even though I am on the way to recovery it give a perspective. I know and can discuss the problematics of my eating disorder, and understand how absurd some ways I am thinking about my body and food are. But when I am in the middle of one of those thoughts it is difficult to be logical about it. 

 

In my next post I will talk about an area i find a little bit funny and which I can laugh at when reflecting about it. But it is an area that I also find somewhat tragical: obsessive behaviours that can occur when having an eating disorder. 

 

Until next time, take care!

 
 
Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress