("Being able to laugh at your problems - a post on obsessive behaviors", in English below)

 

Jag avslutade förra inlägget med att jag tyckte att tvångssyndrom vid ätstörningar är något jag kan skratta åt. För mig är det viktigt att få skratta åt det jobbiga. Det är inte ett sätt att förminska något problem eller ens distansera mig från problemet. Det är ett sätt för MIG att få ett annat perspektiv på det. 

 

När det gäller tvångstankar är det något jag väldigt nyligen förstått att jag har. Dessa är kopplade till min kropp och mitt utseende, och de är en del av min ätstörning. Här kommer en lista på mina topp 3 tvångstankar: 

 

  • När jag kommer till jobbet på morgonen så tar jag aldrig tapporna, utan jag tar hissen. Vi har två hissar att välja på: en med spegel och en utan spegel. Jag väljer alltid den med spegel i, trots att den andra i regel alltid står redo. Anledningen? Den har en spegel! Jag måste kolla så att jag inte ser tjockare ut i denna spegel än i spegeln hemma. Typ så att jag inte magiskt blivit tjockare på den kilometern jag har till jobbet? 

  • Varje gång jag har ätit något “onyttigt” så måste jag mäta mina handleder genom att kolla att tummen och pekfingret fortfarande nåt runt dem. Anledningen? Äter man onyttigt blir man tjock = får tjockare handleder, på typ 5 min. Helt logiskt. 

  • När jag cyklar/går till jobbet så måste jag ta samma väg varje dag, nämligen den väg jag tar mig förbi flest fönster som jag kan helkroppsspegla mig i. Anledningen? Jo det är nämligen så att en spegel egentligen inte visar sanningen, men spegelbilden i ett fönster gör det! Det vet väl alla? Även detta fullt logiskt.
 

Så vad händer om jag inte gör detta? Då sprängs jag (utöver galghumor tycker jag att ironi är väldigt kul). Nej men allvarligt talat, jag sprängs lite på insidan. Jag blir irriterad, orolig och rastlös. Det känns som att jag blivit snuvad på vinsten precis vid mållinjen, som stolpe ut, som att någon jag längtat efter länge inte dyker upp. Skitjobbigt helt enkelt. 

 

När det gick upp för mig att dessa beteenden var en del av min sjukdom så ville jag sluta med dem direkt. Hur svårt kan det vara att ta en annan hiss liksom? Nu kan jag tala om att det är jävligt svårt! För hjärnan är riktigt lurig, den liksom agerar på automatik ibland, den skapar vanor. Så utan att jag visste ordet av det stod jag och glodde på mig själv i hisspegeln. Och jag blev besviken på mig själv, “jag skulle ju inte!”. En sådan tanke som är en typiskt trigger för mig. Så jag fick tänka om för att det som ska hjälpa mig att läka inte skulle bli en motståndare! Istället för att förbjuda mig själv från att åka hissen tänkte jag att jag bara fick åka i hissen om den stod på våningen redan. Nu, några veckor senare, väljer jag faktiskt bort spegelhissen helt, jag har brutit vanan. Men segern är inte hemräknad än, utan nästa steg är att jag ska kunna ta vilken hiss som helst, utan att bry mig om vilken som har spegel eller inte. Och den utmaningen ser jag fram emot!

 

Jag har tagit upp begreppet “triggers” några gånger nu, så nästa inlägg tänkte jag skulle handla om just detta. 

 

Vi hörs, må gott!

 



In my last post I said that I thought i was a bit funny to think about the obsessive behaviour that can occur when you have an eating disorder. For me, it is essential to be able to laugh at things that are difficult.  It is not a way to make the problem seem smaller or even distance myself from it. It is rather a way, for ME, to see it from another point of view. 

 
 

It was very recent that I understood that I actually had certain obsessive behaviours. And all of these are linked to my body and my looks, and they are a part of my eating disorder. Here are my top 3 obsessive behaviours: 

 

  • When I come to work I never use the stairs, but I take the elevator. There are two elevators to choose between, one with and one without a mirror. And I always choose the one with mirror. It doesn’t matter if the other one is already there, I simply stand there anyway, waiting for the mirror-elevator to come. The reason is that I have to check if I look any different in this mirror compared to the mirror at my house. I mean there must be a possibility that I’ve become more fat during the 1 km long ride to work?  

  • Every single time I have eaten something “unhealthy” I have to check the size of my arm wrists by trying to reach around it with my thumb and forefinger. Reason? If you eat something unhealthy you become fat = get fatter arm wrists. Just like that, in like 5 seconds. It really make sense, doesn’t it? 

  • When I walk/cycle to work I have to take the same path every day, namely the one with the more number of windows I can reflect myself in. Reason? Well actually, the reflection in a mirror does  not show you the truth, but the reflection in a window does. Everybody know this and it is all very logical when you think about it!
 

So what happens if I don’t to this? I blow up (besides gallows humor I also enjoy irony)! Anyway, joking aside, I do blow up little on the inside. I get annoyed and restless. I feels like I go down i flames. Like the person I have been longing for doesn’t show up. Like a pain in the ass, to put it plainly. 

 

When I realized that these behaviours were a part of my disease I wanted them to stop immediately. How freaking hard could it be to take another elevator? Now let me tell you it is really hard! You see, the brain is very complex, sometimes it does things automatically, it creates habits. So all out of a sudden I stood there staring at myself in the mirror. And I was so disappointed. A thought like that can be a real trigger for me. So I had to rethink in order to not let the the good be the bad. Instead of completely forbid myself to go with the mirror-elevator, I allowed myself to use it if, and only if, it was already at my floor. Now, a few weeks later, I have overcome this elevator obsessivity, I have broke the habit. But the victory it not yet counted, not until I can use whatever elevator I want, without caring if it has a mirror or not. And that is a challenge I look forward to meet!

 

In my next post I will talk a little about triggers, since I've brought it up a few times here. 

 

So until next time, take care!

 
Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress