Igår var jag till Länsät och träffade min behandlare igen. Denna gång fick jag uppgifter som går ut på att reflektera kring varför jag ställer så stora krav på mig själv. I mina ögon är jag det jag presterar och presterar jag inget så är jag ingen. Jag är dessutom perfektionist så presterar jag inte perfekt presterar jag inte och är därför ingen. Jag sätter inte mig själv i första rummet utan vill se till så att alla andra har det bra först. Det gör att jag har otroligt svårt att säga nej. Och att be om hjälp, det är något jag försöker att inte göra. Jag vill ju inte vara ivägen, vara en börda. Jag finns för att behaga alla andra. 
 
Och det är ju ganska svårt att jobba med självacceptans, självmedkänsla och att älska sig själv om man hela tiden är bara ser sina brister och pressar sig själv att prestera hårdare. Jävligt svårt faktiskt. Kanske till och med omöjligt. Så de uppgifter jag fick känns väldigt rimliga! Uppgifterna innebär att jag ska registrera de situationer där jag känner att jag ställer för högra krav på mig själv. Jag ska också reflektera kring orsaker till att jag har detta beteende, kanske var det något som hände när jag var liten? Om jag känner att jag hittar orsaker så ska jag fundera på hur jag skulle ha velat bli bemött istället och i nutid bemöta mig själv på det sättet när jag får ångest. 
 
Ganska jobbiga uppgifter! Men så nyttiga. Så idag har jag legat ute på gräsmattan, tillsammans med Klas och min systerdotter, med en skrivbok och bara varit. Inte alls helt fel att spendera en sommadag med självreflektion och egenkärlek!
 
 Vi bäddade ut en stor filt som vi spenderade dagen på. Fick ungefär
1 miljard frågor om vad jag skrev, världens mest frågvisa men söta unge!
 
 Klas fick också vara med, han är en riktig soldyrkare!
 
Hoppas ni också har haft en fantastisk dag! Ta hand om er!
 
 
 
 
Angelika Eriksson

Jag känner igen mig otroligt mycket i det du skriver, jag hade också stora krav på mig själv, allt skulle vara perfekt och när något äntligen var färdigt så hoppade man på nästa grej, så hade man åter igen 100 bollar i luften och ingen tid för varken återhämtning eller reflektion. För mig gick de så långt att jag tillslut föll pladask och fick efter en tid diagnosen utmattningssyndrom,håller fortfarande på att återhämta mig från den, det kommer dock att ta många många år! Det jag ville säga med det är - var rädd om dej, det finns bara ett liv och det finns bara en som du! 💜

Svar: Tack för att du delar med dig och peppar mig, det betyder massor! ❤️ Det du säger är så sant och vi får inte ta livet för givet. Jag hoppas innerligt att du blir kvitt utmattningssyndrom helt! Ta hand om dig!
Nathalie Schmidt

Anonym

Alla borde någon gång se över de problem man har i livet,för ingen är perfekt. Tycker du är modig som delar med dig så öppenhjärtigt.
Du inspirera mig att ta en titt på mina problem, och varför det är så.
Tack.

Svar: Tack för de fina orden ❤️
Nathalie Schmidt

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress