Jag är helt slut! Är det typ tillbaka-från-jobbet-depression? När jag är på jobbet är jag sömning, men lyckas ändå göra det jag ska. När jag kommer hem lägger jag mig i en blöt hög och orkar inte göra någonting. Jag skulle ha behövt städa för flera dagar sedan, men jag orkar seriöst inte. Det enda jag gör är jobbar, lagar mat och aktiverar hunden. I och för sig är det ett ganska stort framsteg mot hur det var för ett par månader sedan, då var det endast jobb och hund. Nu orkar jag iallfall ta hand om mig själv lite grann. Och ärligt talat, jag orkar gå till jobbet och typ duscha, så någon depression är det inte. Så jag gissar mer på att jag inte vaknat från semesterdvalan än. Och det är väl okej! 
 
Jag tror det var under början av 2017 som jag bestämde mig för att gå till en psykiatriker privat för att bota min ormfobi. Jag gick dit 2 eller 3 gånger innan jag av osäkerhet inte åtevände mer. Psykiatrikern tyckte nämligen att jag skulle söka mig till vården och undersökas för depression. Det gjorde jag inte. Till slut fick jag ett litet mental break down och kom på så vis i kontakt med vården. Det var till sommaren 2017 som jag diagnostiserades med depression och började behandling med antidepressiva. Jag fick även medicin för att kunna sova bättre. Jag fick byta mediciner några gånger, dels pga av att den effekt vi var ute efter uteblev och för att jag fick en del märkliga biverkningar. Till slut hittade vi rätt medicin och jag har sedan dess inte haft några biverkningar. 
 
Depressionen höll dock i dig. Jag blev lite bättre, men fick succesivt höja dosen. Jag var fullt medveten om att enbart medicin inte skulle göra mig frisk, men den var till stor hjälp! Jag fick komma på återbesök hos min läkare med jämna mellanrum, då vi bland annat gjorde självskattningtest för att "mäta" depressionen. Våren 2018 slog det dock stopp och jag var helt utmattad! Så jag blev sjukskriven på heltid en månad, 50% två veckor och 25% två veckor. Nu i efterhand inser jag att det inte alls var så lång tid, men där och då kändes det förödande. Jag tyckte att det var skämigt att jag som 25-åring skulle vara sjukskriven. Jag skulle ju vara frisk, framåt och göra karriär! 
 
När jag kom tillbaka från sjukrivningen dröjde det inte länge innan jag sa upp mig för att börja jobba i Sandviken. Så innan jag började på mitt nya jobb tog jag ledigt i 6 veckor, vilket var väbehövligt! Nu har jag bott i Sandviken i drygt 1 år och jag trivs skitbra på mitt jobb. Jag jobbar med mitt mående varje dag och känner mig gladare än på länge. Det var länge sedan jag gjorde ett självskattningstest för depression, men jag känner mig inte alls deprimerad längre. Vissa dagar kan jag vara väldigt låg, men det handlar mer om att jag är människa och att det är så livet är. Jag äter fortfarande antidepressiva, det är liksom inget jag bara kan sluta med. För det första så ska måendet vara stabilt över en längre period (ca 6 månader) innan man slutar. Och för det andra måste man trappa ner, att bara sluta ta den är verkligen obra och man kan falla ner i depression igen om man gör det. 
 
Jag vet att många är "rädda" för antidepressiva läkemedel. Kanske känner de sig dåliga för att de inte klara av att lösa problemet utan tabletter? Eller för att få en stämpel som psykiskt sjuk? För min del kan jag säga att jag inte tvekade en sekund på att börja med medicinen. Jag var psykisk sjukt, men i mina ögon är det inget konstigt med det. En del kanske är rädda för biverkningar? Ja det kan jag ju förstå, men det finns flera olika sorters medicin och man får helt enkelt vara ärlig med sin läkare när en medicin inte fungerar. I mitt fall handlade det framför allt om att jag fick ofrivilliga muskelryckningar och skakningar. Dessutom hade jag klåda över hela kroppen. Inte jättefantastiska biverkningar, men jag bytte medicin och det försvann. Något som skrämmer många är också den inledande fasen när man börjar med sin medicin. I de flesta fall bli man mer deprimerad de två första veckorna, men det är övergående och ingeting att vara orolig för. 
 
Jag törs inte tänka på vart jag hade varit idag om jag inte tog hjälp och medicin. Antagligen har det räddat mitt liv. Så till alla er där ute som funderar på om ni ska söka hjälp eller inte, om era problem är tillräckligt stora för att få gehör: SÖK HJÄLP. Det finns enorm kunskap och massvis med forskning, det går att bli frisk. Och du är inte ensam!
 
Nästa inlägg tänkte jag ägna åt att berätta hur jag upplevde det att vara deprimerad, vilka symptom jag hade och hur jag tror jag lyckades ta mig ur det. 
 
Klas - ett av de ljus i mitt liv som hjälpt mig genom depression  ♥
 
 
Tills nästa gång, ta hand om er!
 
PS
 
Jag är fortfarande rädd för ormar, men jag hanterar det bättre! 
 
 
 
Anonym

Hej!
Jag håller med dig, finns det hjälp att få, så ska man söka den.
Det är absolut inget skamfullt att söka för depression.
Det är däremot farligt att inte göra det.
Bra att du fått hjälp.

Svar: Det har du helt rätt i! För många (inklusive mig själv) känns det dock svårt, man är orolig för vad andra ska tänka och om man ens är tillräckligt sjuk. Men som du säger, det är inte skamligt egentligen! <3
Nathalie Schmidt

Anonym

Det är enligt mig ett stort problem, när man inte törs söka hjälp, pga att man oroar sig för vad andra ska tycka.
Men det är nog ett vanligt problem i dag.
Själv är jag helt ointresserad av vad folk tycker om mig.(förutom mina nära och kära). Det kommer med ålder ska du se.
Väldigt skönt att du tog mod till dig att söka hjälp.

Svar: Det är nog mer vanligt än vad man tror! För mig har det redan kommit, men tyvärr tror jag inte det kommer med åldern för alla.. Jag har mött många med liknande problematik, som varit väldigt mycket äldre. Jag tror på transparens och att prata öppet om dessa saker, det ger nog mod till många :)
Nathalie Schmidt

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress