Jag har vid flera tillfällen skrivit att det inte är en enskild situation eller händelse som gör att någon utvecklar en ätstörning, utan en kombination av flera, både sociala och biologiska. För min del kan jag tänka på mängder av situationer som kan ha påverkat mitt förhållande till min kropp och mat. Jag är naturvetare ut i fingespetsarna och vill gärna dissekera alla problem ner till minsta möjliga beståndsdel. Därför har jag med ljus och lykta letat efter orsaker till att jag hamnat där jag är idag.
 
Nyligen har det gått upp för mig att jag var med om något traumatiskt för lite mer än 10 år sedan. Och jag kan komma ihåg att det var i samband med det som mitt första ätstörda beteende yttrade sig. Då handlade det om att jag svalt mig själv och gick snabbt ned i vikt. Och fick många positiva kommentarer om hur smal jag blivit. Kanske att detta trauma var en slags utlösare? Inte själva orsaken, utan bara det som gjorde att bägaren rann över? 
 
Hur som helst har detta trauma legat orört under ytan i över 10 år. Jag har aldrig bearbetat det och aldrig talat om dess betydelse. Utan jag har sträckt på mig och sagt att det inte ha betytt något för mig. Men idag är jag av en annan uppfattning: jag behöver bearbeta detta.
 
På ett sätt känns det skitjobbigt att detta har fått bubbla upp till ytan. Men samtidigt känns det okej. Det är en del av mig och att trycka tillbaka det ner i djupet skulle göra mer skada än nytta. Så med hopp i blicken sätter jag flytväst på det förflutna och inser att det varit med och format den fantastiska person jag är idag. 
 
Jag väljer att inte tala om magnituden av detta trauma här eftersom jag har respekt för mig själv och min omgivning. Men jag vill tala om för alla som läser detta att ett trauma är högst individuellt. Det som traumatiserar någon kanske inte traumatiserar någon annan. Du förtjänar att bearbeta ditt trauma!
 
Klas och jag skickar massa kärlek till er alla, traumatiserade eller ej ❤️ 
 
Ta hand om er! 
Anonym

Personligen är jag en stor entusiast av ett sunt levene och livsglädje.
Och jag tycker inte alls om ord som dieter,viktminskning och liknande.
Och att uppmuntra en ung tjej, som svälter sig är väldigt dumt.
Det är inget sunt över det alls.
Jag är långt ifån någon expert på sådant här, men jag har levt en stund, och plockat upp en del på vägen.
Och skulle vilja säga, att det är ytterst få människor som mår dåligt av motion, på den nivån man trivs med själv.
Men däremot finns det massa människor som blivit dåliga av dieter, bantning och allt vad det heter.
Så vill man göra en förändring, för sin egen skull, ingen annans, det är viktigt, så tycker jag att det är bra att börja med motion.
Och du har helt rätt i att trauma är helt individuellt.
Jag jobbar en del med situationer, där jag tydligt ser hur olika personer reagerar på trauma.
En kan vara i stort sett oberörd, en annan helt i chock.
Du är helt på rätt väg, och verkar vara villig att göra det arbetet, som krävs för att bli bättre.
Då är du redan en lång bit på väg.

Svar: Motion är verkligen toppen! Både för kropp och knopp 😄 det är när man känner tvång och dåligt samvete över att inte träna ”tillräckligt” det blir ohälsosamt! Jag känner också att jag är på rätt väg, tack för din uppmuntran ☺️❤️
Nathalie Schmidt

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress