Många som har en ätstörning inser inte det själva. Oavsett om det ser och kan förstå bevisen så kan de inte riktigt tro på det. Jag tor att det beror på att ätstörningen fungerar som en slags trygghet, en snuttefilt. Jag har skrivit förut att ätstörningen fungerar som en problemlösare och är ett symptom på att det är någonting annat som inte står rätt till. I mitt fall handlar det om självhat som inte endast är kopplad till kroppen, utan till hela min person. Min ätstörning har "hjälpt" mig igenom dessa känslostormar, genom att få mig att kontrollera mitt ätbeteende. Jag levt på detta sätt så länge att jag inte längre vet vem jag är utan ätstörningen. Eller åtminstone inte visste, nu börjar jag lära känna mig själv utan den. 
 
Likt ett barn har jag haft sjukt svårt för att göra mig av med min snuttefilt. Och jag vet att jag inte är ensam om detta. När vi kommer in för behandling är det första steget att äta mer och regelbundet. Detta är en förutsättning för att kunna få vidare i behandlingen. Men hur ska vi kunna göra det bara för att någon säger åt oss att göra det? Hela vårt väsen skriker rakt ut, för att börja äta innebär att elda upp sin snuttefilt. Inte se någon annan göra det, utan själv tända på den. 
 
Går det ens att bli frisk om det känns såhär? Ja det gör det! Och nyckeln heter motivation. Det första steget är att bli ovän med sin ätstörning, kunna resonera med sig själv att den egentligen inte är din vän. Har du någonsin varit olyckligt kär? Du kanske kan resonera dig fram till att denna person inte är rätt för dig, kanske är personen rent av elak mot dig. Men ändå har du kvar känslorna och gång på gång faller du för tomma löften om kärlek. Vi som lider av ätstörningar, och som har förstått att vi har en, vi kan förstå argumenten som talar mot ätstörningen. Men vi kan inte, likt någon som är förälskad, klippa banden helt obehindrat. Vi tror på ätstörningen när den säger att den ska lösa alla våra problem. När någon befinner sig i en destruktiv reaktion frågar människor runt omkring varför man inte lämnar relationen. Eftersom det inte är så enkelt! Ibland finns det känslor, ibland är man kuvad och ibland tror man inte att man är värd något bättre. Precis lika är det för någon som lever med en ätstörning. 
 
När jag sökte hjälp för mitt psykiska mående var jag redan där och då fast besluten att må bättre. En av de första frågorna man får när man kommer till psykakuten eller blir utvärderad är om man har haft tankar på att ta sitt eget liv. Mitt svar har alltid varit: 
 
 
"Ja, jag har haft tankat på att ta mitt eget liv. Men jag vill inte ta mitt liv. Jag vill vilja leva"
 
 
Jag har haft kämparglöden med mig under nästan hela resan. För jag har insett att det kanske finns ett bättre liv för mig. Jag har insett att min ätstörning inte är min vän, utan min fiende. Jag har insett att jag måste kämpa mot den med all kraft jag har för att få leva det liv jag förtjänar. Men det har varit svårt ändå. Senast idag fick jag tvinga mig själv att äta en banan, att inte hoppa över ett mellanmål. Nu åt jag bara halva mellanmålet, men jag slog ändå ätstöningen på käften. Och dessa svårigheter har jag trots att jag har motivation. 
 
Tänk då den som inte har motivation, hur ska denna lyckas slåss? Antaligen är det helt omöjligt! Jag känner verkligen stark sympati för dig som inte tror du är värd mer än din ätsörning. Därför vill jag ge några tips för att kanske öka motivationen!
 
För det första, när man fått ordning på maten och kan gå vidare i sin behandling får man lära sig så otroligt mycket om sig själv! Det där tomrumet man tror ska komma när ätstörningen är borta fylls med nyfikehet och kunskap om sig själv. Likt ett pussel byts bit för bit ut. 
 
Att inse att ätstörningen faktiskt inte är en vän är svårt. Men prova att göra en plus- och minuslista! Skriv upp fördelarna och nackdelarna med din ätstörning. Och kom ihåg att ett plus inte alltid motsvarar ett minus. Färre minus än plus kan ändå innebära att minus-sidan väger tyngre. 
 
Använd matregistreringen som en vän, det gör jag. Jag skriver allt i den, de känslor jag har och hur jag mår. Jag bär med mig den överallt och det har hjälpt mig massor, eftersom jag slipper vara ensam med mina tankar och mina känslor. 
 
Även om du inte har en diagnos eller går för behandling kan du göra ovanstående. Men jag vill ändå som sista tips säga att det är okej att söka hjälp. Jag har sagt det förut och jag säger det igen: det finns lika många ätstörningar som det finns ätstörda. Du behöver inte fundera på om du är "tillräckligt sjuk". Du förtjänar hjälp!
 
 
Kom ihåg att det bara finns en av dig, så ta hand om dig så hörs vi!